Som en mardröm

Klockan två i natt ringde pappa..
Jag har alltid min mobil på ljudlös men jag vaknade fort..
Jag hann tänka "vad vill PAPPA mitt i natten"
Han berätta att min älskade farmor hade fått åka ambulans in till akuten..
Hon fick hjärtstillestånd..
Hamna i respirator och läget var kritiskt och att om hennes kropp inte svarar på medicinerna
så är det kört..
Vid sex i morse har det blivit sämre..
Åtta går mitt tåg, jag hann inte fram..
Dom var tvugna att stänga av respiratorn för hennes kropp orka inte mer..
Min väntan på att bryta ihop riktigt jävla ordentligt har kommit och min bubbla spricker..
Jag kan inte förstå..
Inte farmor..inte min farmor..
Fattar ni hur nära jag stod min farmor??
Jág prata ju fan oftare med henne än med mamma och pappa..
Hon och farfar har tagit hand om mig och Emma hela livet, vi var jämt där
när vi var små och våran kontakt var hur stark som helst..
Känns som en stor del av mitt hjärta har ryckts bort..
Vem ska jag nu prata med på veckorna?
Ingen farmor som ringer och frågar hur det går med körkortet..
Om vi inte flyttar ner snart för hon saknar oss..
Hur ska farfar klara sig nu då?
Sorgen i farfars ögon idag var bara för mycket..
Det gör så ont i mig att jag inte hann ner..
Jag skulle velat viska i hennes öra hur mycket jag älskar henne..
Men jag hann inte..
Det gör så ont..
Jag är iallafall glad över vårat sista samtal vi hade..
Då fyllde hon år, och hon var så glad och nöjd med sin dag..
Hon hade känt sig så uppskattad!
Jag hör hennes röst framför mig..
Min älskade farmor..