Minnen..mkt text

Ibland kan jag faktiskt känna mig rätt ensam..
Förr var jag aldrig ensam!
Man var alltid med massa kompisar, var de inte den ena var de den andra..
Alltid var det någon!
Att då ta steget att flytta 40 mil bort från allt å alla, kan tänkas modigt!
Jag behövde bort, börja om.. Börja leva på riktigt bortom allt deppigt!

Minnen lever alltid kvar, gamla vänner glöms inte..
Stöttning jag fick när jag mådde som sämst..
Tror aldrig jag tackat de nära som alltid fanns där..
När jag gick i högstadiet, skolkade typ jämt, men jag hade en bästa vän som inte gav upp " jag möter dig vid bussen, kommer du då?"
Jag sa ja, men jag kom aldrig.. Jag somnade om.. Hon blev förkrossad till slut, va hon än gjorde mådde jag inte bättre! Vi har kontakt än idag och hon har också barn i samma ålder som Alicia :)
Dom kommer föresten på besök i maj :D

Tiden efter skolan, en annan vän som var hos mig natt som dag, hon sov hos mig jämt.. Torkade mina tårar, kramade mig när ångesten kom..
Vi gjorde massor tillsammans, mådde dåligt, mådde bra..
Hon skulle få de jobbigt i livet hon med! Men hon fanns alltid, hon dömde aldrig.. Hon är en väldigt fin människa som alltid kommer ha en plats i mitt hjärtat trots att vi typ inte pratar alls idag, men hon har skapat ett liv hon är lycklig med!
Och jag är glad för hennes skull, hon har också flyttat för den delen, fast 30 mil neråt i landet ;)

Det finns egentligen många jag skulle vilja tacka, men orkar inte skriva om alla just nu..
Men en till måste jag nämna och det är faktiskt mitt ex mamma!
Ett tag innan jag träffade matte bodde jag hos en kille och hans mamma, och denna tiden i livet var jag fortfarande ett vrak, om inte värre! Dom tog hand om mig, gav mig kärlek,mat och värme..
Kämpade för att jag skulle må bättre, jag och hans mamma blev riktigt nära, kunde prata om allt!
Denna kvinnan är helt underbar och alla borde få träffa en sån söt och go människa!
Kan låta väldigt konstigt i vissas öron, men jag älskar mitt ex mamma! Det kommer aldrig någon kunna ändra på..

Och för er som inte följt min blogg så länge så kan jag säga att jag började må dåligt när mina föräldrar skiljdes 1999, man kan säga att detta var början på en lång och hemsk mardröm..
Lögner,svek,ingen trygghet osv..
Kanske berättar mer om det nån dag när jag orkar tänka tillbaka..
Mycket är dock förträngt..

En liten puss vill jag såklart ägna min lillasyster som såklart alltid funnits där, henne skulle jag kunna skriva en hel bok om.. Men de gör jag en annan gång ;)

Tack till alla underbara,omtänksamma människor där ute..