Snurrande Tankar

Om man har min blogg sparad i favoriter, som jag själv har då står det " Ingen Vet" och min adress är ju "detduintevetharduinteontav"
Jag hade ju en blogg innan denna, den bloggen finns fortfarande kvar men jag skriver aldrig i den längre..
Och den bloggen började jag skriva när jag flyttade hit, när livet fortfarande var väldigt mörkt..
Många inlägg blev det i den gamla bloggen, och eftersom livet allt eftersom har blivit ljusare och ljusare så stod jag till slut inte ut med den gamla, deprimerande bloggen..
Så då började jag denna bloggen, tänkte fortsätta att skriva om mina tankar, mina känslor och om mitt liv..

Vägen till denna dagen just idag, den har varit väldigt lång..
Därimot så är jag väl inte jättesugen på att berätta om de förflutna något mer, mycket är bortältat och förträngt..
Det enda man minns är alla tårar,all smärta, och allt som fortfarande är trasigt..
Ordet "skiljsmässobarn" bara det förklarar mycket!
Nu sitter man här, ihopklistrad efter alla dessa år, är en av syskonen som kommit lite längre på vägen, och snart bli man själv mamma..
Lyckats hitta mig en underbar kille, och skaffat mig en yrkesutbildning, ett eget liv med underbar hund och snart barn..
Förr sa jag att jag inte vill skaffa några barn, inte till denna världen..
Men det är annorlunda nu, jag vill ha min dotter här och nu..Jag vill lära henne och skydda henne..
Och om jag och Matte någonsin kommer "skiljas åt" ja då är jag helt övertygad och kan lova att det absolut inte kommer ske på de vis som mina föräldrar skiljdes..
Allt smutskastning och flängande fram och tillbaka, alla lögner och tårar.
Nä en skiljsmässka kan gå bra till, det har jag hört många gånger..
Alla behöver inte gå i genom samma helvete som jag och mina syskon :)

Ja men sen så för ett tagsen så skrev jag ju här i bloggen att det blev för mycket, alla runt omkring mig som mår dåligt..
Jag orkar inte med det, jag måste tänka på mig själv och min framtid..
Jag vet att det var några som tog åt sig, vilket jag egentligen inte ville..
Inte på de viset..
Jag kände mig bara trött, och kände att jag kan ändå inte rädda någon..
Just nu känns det som jag har nya krafter, och jag vill verkligen finnas där..
Jag vill lyssna och försöka hjälpa i den mån det går!
Jag orkar det nu!
Det finns några i min omgivning som mår riktigt jävla dåligt, och jag vet ju hur det är..
Jag har ju själv legat på botten, längst ner i det svarta hålet!
Jag vet hur ont det gör, och jag önskar att jag kunde hjälpa er upp..
Tyvärr så är ju bollen mest hos den som mår dåligt, jag kommer ju aldrig kunna "fixa" någon..
Finns ingen som kan göra det..
Men nåt jag kan, det är att finnas här med öppna armar..
Och jag har alltid funnits här..

I bland tror jag att jag kan vara lite hård, speciellt mot min älskade lillasyster som är så trasig just nu..
Jag försöker sparka upp henne ur hålet tror jag, det funkar inte så bra..
Jag vill bara skrika i hennes ansikte att hon måste vakna och inse vilken underbar människa hon är och ingen förtjänar att må dålig allra minst hon..
Min älskade lillasyster, som är så långt borta men ändå så nära..
Ingen eller inget kommer någonsin kunna skilja oss åt, ingen smärta i världen..
Vi har gått igenom denna resa som kallas liv, tillsammans..
Hand i hand har vi gått och så kommer de förbli även om vi är lite långt bort i från varandra..

Som sagt, snurrande tankar idag :)

<3