Min älskade farmor

Idag pratade jag lite med en nyfunnen vän, en tjej som är väldigt lik mig själv och faktiskt till och med våra liv är väldigt lika..lite scary..
Vilket fall som helst så kom vi in på farmor, och jag berättade att jag nyligen förlorade henne..
Då slog det mig att det är första gången jag pratar med någon om farmor, har skrivit lite i bloggen och pratar lite med min syster,pappa och matte ibland..
Men min syster slingrar sig, hon vill inte riktigt prata om de..
Det är för jobbigt, jag tycker också det är grymt jobbigt men jag tror jag gillar att prata om henne ändå..
Fast jag inte gör det så mycket, det finns ju såå mycket att säga om henne..

Jag pratade ofta och mycket med farmor, det var hon som höll mig uppdaterad om allt som hände där nere i göteborg, fick jag höra nåt var det genom henne..
Jag och minb syster var det bästa hon hade..
Jag minns sista gången jag prata med henne som om det var igår..
Hon fyllde år, och hon var såå glad!!
Hon kände sig så uppskattad på sin dag..
Hennes 70 års dag..

Nu börjar jag känna varför jag pratar om henne så sällan, det är för tungt!
Jag kan knappt skriva här för tankarna stryper mig sakta..
Tårarna slåss om vilka som ska få komma ut först och jag kämpar imot..
Jag vill inte vara ledsen!
Men jag är fan jävligt ledsen, för jag saknar henne så fruktansvärt jävla mycket!

Vad är livets gång?
Egentligen?