Det här med barn..

Min lillasyster har alltid älskat barn, och dom har alltid älskat henne..
Hon har passat barn från nyfödda till de på några få år bara..
Jag har knappt petat på ett barn, litet som stort..
En gång höll jag en nyfödd liten tjej vars namn är Linnea, och hon var verkligen
liiten, för tidigt född och de va inte många kg..
Jag vågade egentligen inte hålla henne, men hennes mor la henne i min famn och ja, vad ska man göra?
En väns pojk, Hugo höll jag i en gång, också hans mamma la han i min famn, åter igen vad ska man göra ;) himla mysigt fast man var stel som en pinne..
Haha sen så i början när jag var gravid, magen syndes knappt..
Vi skulle åka ner till göteborg, då var
jag tvungen att gå på toa, och där var en mamma med sina två barn, en pojk och en nyfödd flicka..
Mamman undra om jag kunde hålla bebisen medans hon hjälpte sin son på toa, och jag sa ju självklart ja..
Där sitter jag med en pyttebebis i min famn, och den känslan var så annorlunda från tidigare gånger..
För nu bar jag ju själv på ett litet liv, som snart kommer ligga i min famn..

Jag har aldrig varit förtjust i barn, har mest tyckt dom är läskiga och konstiga haha förlåt, men så är det..
Samtidigt har jag alltid själv velat ha barn någon gång..
Det är ju skillnad när man får egna barn..
Redan nu älskar jag våran dotter och jag skulle göra allt för henne..
Snacka om skumma känslor när man inte änns har träffat det lilla livet hehe..
Det kommer ju kännas så konstig och annorlunda allting, vårat lilla liv..
Som vi har skapat..
Helt otroligt!