Fasad

Nu börjar det närma sig och min självkontroll över tankar och känslor går än så länge som jag vill att det går.. Försöker att inte tänka, försöker att inte känna.. För jag orkar inte tänka eller känna..
Jag visar mig som en stark tjej, en som fixar det mesta.. Men inombords känner jag mig som en ensam liten flicka i mörkret som bara vill skrika..

Min syster hör av sig och säger att hon inte kommer fixa begravningen, och jag har själv haft dom tankarna.. Men jag vet att vi kommer fixa den, för där någonstans inom oss finns styrkan..
Farmor tror på oss, hon har alltid trott på oss.. I det mörkaste mörkret har hon trott på oss..
Så jag tänker också tro på oss.. Tro på att det löser sig, att allt kommer bli bra..
Så många gånger farmor har fällt tårar för oss, när vi levde i misär.. när vi kom med sönderskurna armar och luktade rök..
Farmor grät för att vi mådde så dåligt, hon var så känslig.. Det enda hon ville var att vi skulle må bra!
Hennes önskan ska få gå i uppfyllelse, den är redan på väg, det visste hon nog om också..
Usch i morgon gäller det, och jag är så glad för att denna gången jag åker ner till gbg har jag med mig min lilla familj.. vi alla får stötta varandra.. Alla kommer vara förstörda, och det är inget att skämmas för..
Tänk, vi kanske till och med känner något lugn där i kyrkan.. vem vet..

Igår var de full rulle med besök hos barnmorskan, allt såg bara bra ut förutom att jag fortfarande har lågt järnvärde.. Hjärtat på vårat lilla liv slog bara bra och hon har växt precis som hon ska :D
Sen var de föräldra grupp och plugg på kvällen..Var helt färdig igår kväll..
Idag låg jag kvar i sängen länge, det var skönt..
Nu är packningen påbörjad, det är städat och grejat..
Nu blir det dusch sen fixa mat..
Hejdå