Sorg..

Hej..
Tiden går och begravningen närmar sig..
Vi åker ner torsdag 1 dec kl 18..
Sen är begravningen på fredagen, känns som den kommer bli lång..
Att det kommer bli utdraget..
Akten är i härryda, men hon ska ju begravas i kviberg, så då kommer det bli
att man åker fram och tillbaka, för att sedan fika.. kommer nog ta många timmar..
Jag vill bara att de ska vara över.. nu!
Kommer bli en tuff dag och det spelar ingen roll vad jag gör för dagen kommer komma och jag kan inte smita undan..detta är något oundviklit..
Kommer man fatta att hon är borta efter begravningen?
Kommer man någonsin fatta de?
Gud vad jag saknar hennes röst..det gör så jävla ont i mig..
Min älskade,älskade älskade lilla farmor..

Igår var prästen hos farfar, pappa var också med..
Pappa fråga mig vad det första som dyker upp i huvudet när man tänker på farmor är..
Och då säger jag, stort hjärta..
Ville alla väl..
Tiden då hon mådde lite bättre var hon mycket i kyrkan, hon var kyrkovärd..
Hon hade en väldigt stark tro, jag önskar att jag också hade de.. det känns som man alltid är trygg om man har någon tro av något slag..jag tror inte att farmor var rädd när tiden var inne..
Jag tror snarare att Gud bara hämta hem henne och hon visste att det var dags..

Farfar berättade för prästen att jag och Emma var farmors allt....
När pappa berättade de blev jag så rörd..
Jag vet ju att både hon och farfar älskar oss hur mycket som helst..
Men att få höra att farfar sagt att vi var farmors allt, det var obeskrivligt..

Jag vill så gärna lyfta på luren och ringa farfar, visa att jag tänker på honom..
Men jag pallar inte.. det är för jobbigt, för det var alltid farmor som svara i telefon om hon inte var på toa eller nåt..nu kommer ju hon aldrig mer svara...
Jag ringde när farfar fyllde år för ett litet tagsen, och han blev så glad!!
" är det johanna? vad kul att höra din röst"
Då berättade jag för honom att jag har kontakt med pappa så jag håller mig uppdaterad fast jag inte ringer..
Men jag tror farfar fattar..
Hans födelsedag var väl inte så himla bra, men det är ju inte konstigt.. första födelsedagen ensam på många herrans år..tänk, dom var gifta i 50 år..
Att han måste gå å lägga sig ensam varje kväll, vakna ensam varje morgon..
Vara ensam hela dagarna..
Ingen att diskutera morgon tidningen med..
Fy fan vad livet är hårt..

Som pappa typ sa igår..
Ena stunden pratar man med en präst och planerar en begravning..
Och nästa stund pratar han med mig, som bär på ett nytt liv och precis varit på föräldragrupp..

Vi föds, och vi dör..
Det kommer vi aldrig i från..