Tankar

Hej!
I bland kan jag känna att det ska bli skönt att vara lite ensam..
Inte så att jag inte vill vara med någon, men just känslan av att vara lite ensam behöver väl alla?
Det värsta är att jag tror inte att jag är så bra på det..
För efter några timmar kommer den mörka dimman närmare och närmare och om jag inte håller mig sysselsatt så tar den stryptag på mig och känslan av meningslöshet tränger på..
När ska jag få må bra?
Kommer jag någonsin att bli glad?
Måste jag alltid vara på min vakt, måste jag alltid vara beredd på detta vis?
Det är som att jag går och väntar på något, något som faktiskt aldrig kommer att komma av sig själv!
Sen har jag så svårt att få in i mitt huvud att folk verkligen tycker om och älskar mig för den jag är..
Men vem är jag då?
När jag och Mattias träffades så hade jag precis börjat stå på mina egna fötter och börjat jobba, och jag uppfattades väl precis som vem som helst..ung glad tjej..
Men det finns så mycket bakom, och jag tror inte att jag har tagit itu med mitt förflutna..
När jag bodde hos mitt ex slutade det med att jag knäckte honom, mina sömnlösa nätter som innnebar panikattacker,uppskurna armar och gråt hela natten tog knäcken på honom.
När han sa att det räcker nu, så fick jag kliva av hans fötter för att sedan stå på mina egna..
Det blev en nystart, och jag ångrar ingenting..
Jag träffade Mattias och jag så ljuset i tunneln..
Men nu sitter jag här fyra år senare och försöker komma på vad som fattas..
Varför mår jag inte bra?
Mattias gör allt för mig, han har gett mig allt som jag någonsin har kunnat drömma om..
Vad har jag gett honom?
Hur står han ut med mig?
Jag fattar inte vad ni ser i mig?
Ser ni inte hur trasig jag är?
Kan ingen hjälpa mig?
Ni kan inte förstå hur trött jag är på att känna såhär..
Aldrig få må riktigt bra!
Nu har jag inget mer att säga för tillfället..
Hejdå